Djuren i Asmundtorp

   Idag ägnar vi en tanke till vår familjs gamla Golden Retriever Frazze som för ett år sedan idag somnade in...

Det är nästan 2 månader som Gizmo fick somna in.
Bilden är ifrån förra våren.

Fortfarande tänker man på alla minnen man har ifrån dem och alla fina stunder vi hade tillsammans med dem.

   Frazze - Den stora lunsen som alltid varit otroligt snäll och tålmodig. Det första han gjorde när man släppte ut honom i trädgården var att rulla sig i gräset, oavsätt om det var blött, torrt eller täckt av snö och slask! En stor nallebjörn vars kramar var jättemysiga.
När han var i stugan hos farmor o farfar så behövde han aldrig ha koppel på sig, han visste hur rundorna gick där och hur gränserna vid stugan gick. Han lunkade runt i sin egen värld där och nosade i gräset.
För Marica och Malin har han varit som en lillebror för han kom till familjen när de var 6 och 4 år.
På äldre dar fick han för sig att han hade privilegier som att hoppa upp i soffan. Vilket han aldrig fått eller gjort innan. Var där bara en ledig plats så klämde han in sig där och då fick vi lov att flytta oss för att han också skulle få plats. Ibland när vi hade gäster och soffan var full med folk och det verkligen inte fanns någon plats för honom så stirrade han surt på oss och man såg hur sur han blev för att han inte fick plats.
   Hans dagar slutade i att han en kväll för ett år sedan fick en hjärnblödning. Det fanns inget att göra åt det och hans höfter hade dessutom blivit sämre och sämre den senaste tiden så det var hans tur. Den dan var han 14 ½ år gammal.

   Gizmo - Ja, var ska man börja med att beskriva den hunden? Hade man träffat honom en gång så kom man ihåg honom. Det berodde nog på att han var väldigt social och inte speciellt blyg av sig. Han la sig i vilket knä som helst och charmade de flesta.
Han flyttade hit då Marica skulle få en egen hund och lyckan var total från första stund. Hon var 9 år gammal när hon fick honom och de hade jättekul ihop.
Han var riktigt envis och som tur var så var Marica lika envis som honom. Han stack ifrån henne när de tränade Agility och när hon gick Grundkurs med honom. Många tårar gick det åt men det blev en hund av honom också. När de gick sin andra agilitykurs så vann de på avslutningstävlingen!
Dock lärde han sig aldrig att gå ordentligt i koppel, han drog och drog... Vi fick hur mkt tips som helst om hur vi skulle göra men Gizmo är och blir ett hopplöst fall vad gäller det. 
När man var ledsen kom han och tryckte sig nära en och tröstade, när Marica hade migrän låg han hos henne tills hon gick upp.
   Hur det gick till när Gizmo somnade in kan ni läsa om under den 15 april...

   Det har inte varit samma sak här sen de försvann, men livet går vidare och de finns kvar här fortfarande och alla minnen finns kvar i våra hjärtan.